Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/232

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Han var inte alldeles fri från den arbetande och tämligen obemärkte journalistens icke så ovanliga, halvt föraktblandade lilla jalusi gentemot dessa diktare och författare med ”namn”, som när de någon gång nedlåta sig till att skriva en liten bit i en tidning honoreras för sitt namn snarare än för sitt arbete och som omtalas och omskvallras och fira födelsedagar och jubiléer och sväva i en högre rymd över all vanlig moral. Som gå på jakt efter ”upplevelser” för att få stoff till sina romaner och teaterpjäser och som sedan servera de fattiga bagateller och banaliteter de möjligen varit med om i lämplig omstuvning, så att de kunna smältas av läsekretsen…

Ja, sannerligen, tänkte han, det är ju en diktarexistens jag för… Men det har jag ju alls ingen rätt till; jag är människa och man, och ingen diktare! Och står heller inte ut med det; det är mot min natur. Jag står inte ut med att leva i daglig förställning gent emot den kvinna som jag har lovat att älska i nöd och lust. Det löftet kunde jag inte hålla, och jag har redan brutit det. Men då måste jag säga henne det. Säga henne att vi måste gå åt var sitt håll; skiljas. Jag måste ha reda och klarhet i mitt liv; står inte ut med detta falska dubbelliv…

Men då han kom så långt i sina tankar, var det som om allt stod stilla för honom. Detaljerna, det praktiska, vad han skulle säga till Dagmar och hur det skulle kunna ordnas, ekonomiskt inte minst —

228