allt detta blev till ett virrigt kaos vari han inte kunde se några fasta konturer.
Han satt vid sin fars gamla skrivbord. Dörren stod öppen till sovrummet, där den gamle låg i en dvala med slutna ögon och andades tungt.
Arvid satt och lekte med en blyertspenna. Han hade ett papper framför sig på bordet. Hans tankar voro hos Lydia, och han försökte rita hennes profil ur minnet. Han tyckte att det blev likt och ändå inte likt. Det var hon, och det var ändå inte hon. Han suddade ut och ändrade och ritade nya försök. Till sist tyckte han att han verkligen hade lyckats: det var ju hon, det var Lydia, alldeles levande och likt!
Han lade in den lilla teckningen i sin anteckningsbok och tog en kvällspromenad längs med älvstranden. Det hade regnat hela dagen men klarnat upp litet mot kvällen. Det granklädda Branäsberget speglades mörkt i det klara, rinnande vattnet.
Han tänkte på Lydia.
Var är hon nu, vad gör hon nu i detta ögonblick? Sitter hon ensam i skymningen och spelar Beethoven? Går hon någon av de vägar vi sist gingo tillsammans? Eller sitter hon vid fönstret och ser ut i det tomma?
Han tog upp den lilla bilden han hade ritat för en stund sedan och såg på den länge.
Nej, det liknade ju henne inte alls. Hur hade han kunnat tycka att det var likt henne? Det var ju alls inte hon. Det var en vilt främmande kvinna.
