Det blev en kall och våt höst.
En dag i oktober, i middagsskymningen, gick Arvid Stjärnblom Drottninggatan uppåt på väg hem. Han gick och grubblade över Lydia. Han hade efter sin fars död fått ett litet brev från henne, helt kort och så tämligen konventionellt — man kunde läsa det så, att hennes tanke var långt borta ifrån honom; men det var inte sådant att man måste läsa det så… Han hade inte gjort henne något besök; hon höll ju så strängt på att han inte skulle komma till henne annat än när hon väntade honom. Men han hade sänt henne en liten rad om att han var återkommen till staden.
Det hade nu redan gått ett par veckor sedan dess.
Ett par gånger hade han i mörkningen gått över Johannes kyrkogård och sett upp mot hennes fönster. Första gången var det mörkt däruppe, andra gången lyste svagt ljus.
Han gick och undrade och grubblade över henne. Var hon kanske i verkligheten redan trött på sitt fria och ensamma liv? Ty för det mesta levde hon ju ensam — utom med honom umgicks hon ju knappt
