Hon smittades inte av hans glada humör. Hon stirrade allvarsam ut i mörkret och teg.
Han sade:
— Jag hade tänkt gå hem till middagen som vanligt. Men hur det var kom jag hit till kyrkogården och gick och stirrade upp mot ditt fönster. Men det var mörkt där. Då fick jag med ens en motvilja mot att gå hem. Nå, det hade jag kanske också fått om det hade lyst ljus… Men jag gick alltså in i en cigarrbod vid Malmskillnadsgatan och telefonerade hem att jag skulle äta ute med ett par vänner. Men det får vara detsamma med den middagen. Nu följs vi väl åt upp till dig?
Hon stod liksom hon övervägde något mycket viktigt. Och hon teg länge.
— Nej, sade hon så. Nej, inte nu. Inte i dag.
— Varför?
— Det kan jag inte säga så i en hast. Men du skall få veta det.
Han stod förvirrad, osäker:
— Ja, ja, sade han, så får jag väl alltså gå någonstans och äta middag…
— Ja, du får väl det, sade hon.
De skildes med en lätt handtryckning.
Han gick till Continental och åt middag. Han fick händelsevis den soffa som han för sig själv kallade ”Lydias soffa”. Senare på kvällen gick han på andra ställen och träffade vänner och bekanta. På Rydberg träffade han Markel och Henrik Rissler. Mot Rissler hade Arvid Stjärnblom en liten antipati,
234