som han knappt kunde förklara för sig själv. Men han hade aldrig låtit märka något av det, och då Markel bad honom slå sig ned hos dem, gjorde han det.
— Ädle vän, sade Markel till Stjärnblom, du vet kanske inte att Henrik Rissler har ändrat levnadsbana och blivit upptäcktsresande? Han har gjort en resa till Köpenhamn och upptäckt en ny visky, som heter Vita Hästen — ”The white Horse”. Den måste du hjälpa mig att avprova — Rissler har redan infört den här.
— För mig kommer all visky ungefär på ett ut, sade Stjärnblom. Jag har inte haft tillfälle att utbilda mig till kännare.
— Du måste stiga upp tidigt om morgnarna och öva dig, sade Markel. Men hur var det nu med det där harpasset? sade han till Rissler.
— Är ni jägare också? frågade Stjärnblom, vänd till Rissler, det visste jag inte av!
— Nej, inte alls. Då jag var tolv år lyckades jag en gång skjuta en ekorre med slangbåge. Jag träffade honom verkligen, så att han damp i backen; men då jag skulle ta honom, klöste han mig så förbannat i handen att jag måste släppa honom. Och då jag alltså inte ens kunde besegra en ekorre, avstod jag för all framtid från att försöka tävla med kejsar Wilhelm, som enligt Tolstoj brukar ”stå på lur bakom en grindstolpe för att besegra en hare”. Men härom dagen var jag på en middag och hade
