till bordsdam en godsägarinna från landet, en väldig jägarinna inför herran. Och hon frågade mig: Nå, har ni några bra harpass på Östermalm? Jag svarade: jo det finns ett ganska bra harpass i hörnet av Karlavägen och Jungfrugatan. — Då föreföll det mig som om hon blev litet tankfull, och sedan var det i det närmaste slut med konversationen mellan oss. Och senare på kvällen fick jag uppbära en mild förebråelse av värdinnan för att jag hade fört en något väl skabrös konversation med damen! Hon hade trott att jag menade något oanständigt! Hon hade väl väntat att jag skulle svara: nej, min fru, vi ha tyvärr inga harpass på Östermalm!
— Jag misstänker nu i alla fall, sade Markel, att själva namnet ”Jungfrugatan” var ägnat att förmedla vissa undermedvetna idéassociationer, som i någon mån måste anses kunna förklara damens missuppfattning…
Arvid satt förströdd. Han tänkte på annat. Lydia. Vad var det som hon inte kunde säga honom ”så där i en hast”, men som han ”skulle få veta”… Vad kunde det vara? Hon såg så allvarsam ut…
Han spratt till vid att någon skålade med honom. Det var Rissler.
— Skål, svarade Arvid. Apropå — det är en sak jag ibland har tänkt fråga er om, men det är kanske närgånget, och ni kan ju låta bli att svara. Låg det något upplevat till grund för er första bok?
— Inte ett spår, svarade Rissler. Den handlade om saker som jag dels längtade, dels fruktade att få
236
