Då han kom till tidningen nästa morgon, låg det ett brev från Lydia bland posten på hans bord. Han bröt det och läste:
Arvid.
Jag har tillhört en annan man medan du varit borta. Det var inte kärlek, det var inte heller ”det andra” — å, jag vet knappt själv vad det var… Men jag kände mig så ensam och övergiven av gud och hela världen, sedan du rest. Och jag såg dig ständigt framför mig samman med din hustru — det blev till sist outhärdligt, jag måste söka någon bot för det. — Kanske var det också ett begär att veta, om jag kunde gripa in i en människas öde.
Det är förbi nu; det var förbi redan innan du kom hem. Jag tänker inte att du nu vill förkasta mig för detta. Men du må göra som du vill.
Och jag ville att du skulle veta detta innan vi ses härnäst. Muntligen kunde jag aldrig ha sagt dig det.
