Och han tog pennan och skrev:
Lydia.
Jag har bedragit och blivit bedragen. Jag har bedragit min hustru med dig och dig med min hustru. Det enda som ännu fattas i symfonien är att min hustru bedrar mig, och inte ens då har jag rätt att klaga. Visserligen hade jag tänkt mig, att det som var och är mellan dig och mig skulle vara något särskilt, något för sig självt, något utanför vedergällningslagar och sådana tarvligheter. Och visserligen tänkte jag mig inte, då jag begravde min gamla far i min hemtrakts lilla kyrkogård en stilla septemberdag, att du samtidigt var ute på galanta äventyr. Men man får finna sig i allt. Man får ta världen som den är, om man också ibland blir litet häpen; och jag får ta dig som du är. Och jag kommer till dig i morgon kväll kl. 9, om du vill göra mig den äran att ta emot mig.
Men en sak, lilla Lydia, måste jag lägga dig på hjärtat. I fråga om en kvinnas älskare brukar man tillämpa australnegrernas aritmetik: man räknar bara till tre. Vad som är därutöver kallas ”många”.
Han läste igenom brevet innan han sände av det.
Det svarade med sin lätta ironiska ton egentligen
inte alls mot vad han kände. Men vad han
verkligen kände hade han inte i sin makt att uttrycka.
242
