Då Arvid Stjärnblom under en senare period av sitt liv tänkte tillbaka på denna höst, hösten 1908, kallade han den för sig själv: ”källargången”. Han tyckte sig gå genom en lång, slingrande, underjordisk gång, som ständigt blev trängre och trängre så att han till sist måste krypa… Och han såg ingen utväg och inte den svagaste strimma ljus… Och han kände sig plötsligt gammal. Han tyckte sig åldras med ett år varje dag.
Morgonen efter den kväll, då han förgäves hade ringt på Lydias dörr, fick han ett kort brev från henne:
Arvid. Ursäkta att jag inte öppnade för dig i går.
Jag hade fått ditt brev en stund förut på
eftermiddagen, och jag kände ingen lust att råka dig. Och
en kvinna med ”galanta äventyr” på sitt samvete kan
ju inte vara något för dig.
Förebråelser var jag beredd på — men inte på detta. Och nu vill jag vara ensam. Sök ingenting hos mig.
244
