sikte. Han stönade i sin halvsömn. Ofta vaknade Dagmar och frågade om han var sjuk.
Och ofta hade han besök av den tanken att han snart skulle dö, och att det var bra. Att det var den enda lösningen på hans tilltrasslade lifshärva. Han tänkte inte på självmord i vanlig mening, ty han var livförsäkrad, och han hade ännu en liten rest av omtanke för de sina. Men han hade tänkt ut ett sätt att dö, som inte juridiskt skulle kunna bestämmas som självmord. Då vintern kom med snö och kalla nätter — den måste ju komma snart nu — skulle han en kväll köpa en butelj brännvin, vanligt brännvin, och gå ut och driva längs en landsväg i någon utkant, gå långt utanför staden, in i en skogskant, dricka ur buteljen, eller så mycket han orkade med, och lägga sig att sova i en snödriva. Han var viss om att aldrig vakna mer ur den sömnen.
Om dagarna gick han som en sömngångare. På tidningen var han en arbetsautomat. I hemmet var han tyst och tvär. Det var långt ifrån att hans ovänskap med Lydia på något sätt kom Dagmar till godo — tvärtom, hon var honom mera främmande och likgiltig än någonsin. Allt vad hon företog sig irriterade honom. Om han också aldrig hade älskat henne med den stora flamman, hade han dock alltid förut ”sett vackert” på henne. Det var annorlunda nu, sedan hon utan att ana det hade blivit det levande hindret för hans kärleksdröms förverkligande. Till och med de små flickorna, Anna Maria och lilla Astrid, hade han liksom glidit bort från. Han
