Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Samma dag mötte han henne på Drottninggatan i middagsskymningen. Hon stannade och räckte honom sin hand.
— Tack för böckerna, sade hon.
— Tack…
De veko in på en sidogata.
— Att du brydde dig om att ge mig dem, sade hon.
Han svarade inte strax. Han kämpade med gråten. Och det fick hon ju inte märka.
Då han trodde sig om att kunna tala utan att darra för mycket på rösten, svarade han:
— Det var ju dina böcker. Du fick dem ju redan i somras. Men bokbindarn har inte blivit färdig med dem förr.
De gingo tysta.
— Ja, sade hon så. Nu skall jag gå hem. Adjö.
— Adjö.
⁎ ⁎
⁎
⁎
251
