Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/256

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Nästa dag mötte han henne åter vid samma tid och nästan vid samma gathörn, i samma middagsvinterskymning med snöblandat duggregn. De gingo förbi varandra med en kort och formell hälsning. Men på kvällen skrev han ett brev till henne.


Lydia.

Det här går inte längre. Jag ger mig på nåd och onåd.

Jag förstår mig inte riktigt på dig ännu; men det kommer kanske med tiden… Du blev så djupt förnärmad av mina brev i oktober. Men om jag också hade tagit alla de värsta och fulaste ord i svenska språket och slängt dem i ditt ansikte — jag gjorde det inte, kände mig inte ens frestad att göra det, men om jag hade gjort det — vad kunde det alltsammans väga mot den enda lilla raden i ditt brev: Jag har tillhört en annan man medan du var borta.

Men du är alltså förnärmad, och jag ber dig om förlåtelse. Ty du är hela mitt liv. Jag kan alls inte

252