— God jul! sade Henrik Rissler.
— Tack detsamma…
— Går du med in på Rydberg och tar en glögg?
— Ja, varför inte.
De fingo en soffa med utsikt över torget.
— Slottsfasaden gör sig bra som fonddekoration i det här snövädret, sade Stjärnblom.
— Ja, sade Rissler, men den som inte har sett slottsfasaden före reparationen för en tio eller tolv år sen, den har helt enkelt aldrig sett den. Så grann som den var då blir den inte på de närmaste hundra åren.
De sutto tysta och betraktade skuggspelet därute, människorna som gingo förbi och ibland stannade och önskade varandra god jul…
— Säg mig, sade Stjärnblom, du har ett Shakespearecitat någonstans i en av dina noveller: ”Det är så sent för mig i världen nu, att jag ej hittar hem.” Varifrån är det?
— ”Antonius och Kleopatra”, svarade Rissler. Han hade någon satans historia med en mörk dam, då han skrev den pjäsen. ”The dark lady.” Men han hittade ändå hem till sist, hem till den småstadshåla där han var född och där han ville dö. Och innan dess hann han med att köpa sig gård och grund och adelskap av lägsta graden, så att han efter att ha tillbragt ett liv som komediant och illa ansedd författare äntligen kunde gå i sin grav som hederlig karl.
