Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

är bara en kort stund mitt på dagen det är riktigt vackert där: det är när solen står i söder eller litet tidigare, mitt i Klarälvens floddal; då kommer det vackert ljus över allt det vackra, då ser man söderut, ut i solen och ljuset i älvdalens öppna vidd, och tänker: där borta är världen.

Lydia hörde halvt förstrött på hans ord. Hon hörde ”solskenet” och ”där borta är världen”. Och hon hörde kornknarren i åkern.

— Ja, världen, sade hon, världen… Tror du, Arvid, att du och jag skulle kunna göra oss en liten värld för oss själva?

Han svarade, i sin tur halvt borta och förströdd:

— Vi får väl försöka.

Nu hördes plötsligt baronens röst från verandan:

— Sångare! Sång-a-re! Helan går! Helan går!

Hon lindade sina armar om hans hals och viskade tätt i hans öra:

— Jag tror på dig. Jag tror på dig. Och jag kan vänta.

Och åter hördes Freutiger:

— Sång-a-re!

På skilda trädgårdsgångar skyndade de upp mot verandan, så att de kommo dit från motsatta håll.

Lydia stod vid sitt öppna fönster och såg ut i sommarnatten med tårade ögon. Ute på fjärden såg hon i månskenet båten med de bortdragande sångarna. De vilade på årorna och sjöngo en serenad till hennes ära.


22