Arvid stirrade på skuggspelet utanför. Där gick ju Kaj Lidner förbi, med rockkragen uppslagen.
Kaj Lidner var hans ryskkunnige medarbetare på utrikesavdelningen. Han var en djupt svårmodig ung man på tjugufem år eller så. Han hade sagt till Stjärnblom någon gång förra våren, att han bara saknade en anständig förevändning att ta livet av sig. Han var mycket fattig och hade svårt att slå sig fram. Men det betraktade han inte som en anständig förevändning. Han påstod sig vara nihilist och anarkist. Arvid erinrade sig att han någon gång — var det inte den där pingstsöndagen i Strängnäs? — hade kommit att tala om honom med Lydia. Och då han talade om hans självmordstanke hade hon svarat: ”Å, det är naturligtvis bara prat. Men det är ett vackert namn han har. Kaj Lidner. Det låter så vackert”…
Han sjönk i tankar. Men han väcktes av Henrik Rissler:
— Är det inte konstigt i alla fall med den här domen över Wicksell. En professor i nationalekonomi, som redan i ungdomen har suttit i fängelse för ”hädelse mot Gud” och som är känd för sin nästan patologiska sanningskärlek, får plötsligt ett återfall och håller inför en publik av unghinkar ett föredrag, vari han kanske litet grovkornigt skojar med dogmen om jungfru Marias jungfrudom. Vad han har sagt refereras inte i tidningarna; det refereras bara att han har sagt något svinaktigt. Och ett halvt dussin murvlar av vilka inte en enda —
256
