De nästan höllo andan. Efter en lång stillhet ringde det tredje gången.
Han viskade till henne:
— Du kan ju åtminstone visa honom den barmhärtigheten att släcka ljusen. Så att han slipper se ljus i ditt fönster, när han nu går ner på kyrkogården och vänder sig om och stirrar hit upp…
Hon svarade:
— Å, han har väl redan sett att det lyser hos mig. Och det är bättre så. Bäst att han en gång för alla får klart för sig att jag är borta för honom.
Och hon lät ljusen brinna.
Hon satt alltjämt upprätt i bädden som om hon lyssnade. Men allt var tyst. Så frågade hon:
— Säg, vad betyder ”Ate”?
Han tänkte efter ett ögonblick.
— Ate, sade han, var en grekisk gudomlighet. En av de mindre. En ödesgudinna. En olycksgudinna. Hon ansågs som en personifikation av det bedårande fördärvet. Men varför frågar du det?
— Å, det gör detsamma…
Hon stödde hakan i handen och såg ut i det tomma.
Han låg med slutna ögon och tänkte. Varför frågade hon om Ate? ”Han” hade kanske någon gång kallat henne så. Kanske i ett brev. Han påminde sig nu att det låg ett brev på hennes bord först han kom in och att hon hastigt hade stuckit ner det i en låda. Och plötsligt stod åter Kaj Lidner