En rosig vårskymningskväll gingo de vid varandras sida mellan gravarna på Nya kyrkogården. Lydia köpte en liten krans av gullvivor av en liten fattig gumma vid kyrkogårdsgrinden. Hon ville lägga den på Kaj Lidners grav. Men de kunde inte finna den i denna stora stad av gravar, så mycket tätare befolkad än de levandes lilla stad. I stället lade hon kransen på sin fars grav.
De talade om döda människor som de hade känt. Arvid kom att nämna Olof Levini.
— Jag fick en gång för många år sedan en bjudning till hans hem, sade han, och det förargar mig än i dag att jag var hindrad att komma just den gången. Ingen kunde vara finare och hänsynsfullare och mer otvunget kamratlig i sitt sätt mot oss underordnade murvlar än han. Och han var hemmastadd i nästan allting, utom i unionsfrågan. En gång sade han till mig: — Kan ni begripa vad det är norrbaggarna bråkar om? — Ja, svarade jag, de bråkar för att de ville ha första paragrafen i sin grundlag förverkligad. Första paragrafen i deras grundlag
