Hösten 1911 gav Arvid Stjärnblom åter ut en bok. Den hette ”Stater och folk”. Den kom i ett gynnsamt ögonblick. Den handlade om svenska nationens utrikespolitiska ställning och utsikter och resurser för den närmaste tiden. Det fanns i denna bok tankar, som han historiskt måste leda tillbaka till gymnasiståren i Karlstad och som dock ännu höllo färgen. Och det fanns andra tankar där, av senare datum. Men svenska nationen hade just vid denna tid gripits av en oroblandad tanke på sin framtid. Och boken kom under loppet av några veckor ut i tre upplagor.
Han följdes i det hela taget detta år av en framgång i sina företag, som väckte häpnad och en smula oro hos honom. Han frågade stundom sig själv: är jag alltså en falskspelare, eftersom allting lyckas så bra för mig?
Han hade med ens blivit ett ”namn”. Inte något stort namn; men en penna med en intelligens som man räknade med.
Och han smorde på ett par veckor ihop en nyårsrevy och fick den antagen av den största teaterdirektören i staden och landet, och på nyårsdagen gick den av stapeln på Gustavsteatern. Framgången var sådan att till och med kritiken rycktes med. Visserligen föll det inte Arvid Stjärnblom in att tillskriva sig själv den väsentliga andelen därav; den tillkom alldeles avgjort Ture Törne, den utomordentlige unge farsskådespelaren och kuplettsångaren; hans oemotståndligt smittande humör och vackra röst gjorde utan tvivel det mesta. Gamla habituéer
282
