från åttiotalet jämförde honom med Sigge Wulff och satte honom till och med högre. Men man tillskrev också revyn i och för sig en viss originalitet, som kanske mest berodde på att dess författare, i olikhet med sina konkurrenter i branschen, inte hade gjort någon studieresa till Berlin. Till gengäld hade han lånat ett par uppslag från Atens Emil Norlander, Aristofanes. Men det märkte ingen.
Lydia hade också detta år tillbragt julen i sitt
forna hem. Men hon gjorde denna gång vistelsen
där kort och var tillbaka i Stockholm redan på
nyårsdagen, så att hon kunde dela premiärens
spänning och glädjen över framgången med Arvid. De
sutto i en förgallrad avantscen. Dagmar satt på
parkett med sina bröder Hugo och Harald och deras
hustrur.
Och Harald Randel, prästen, lyckönskade honom ett par dagar senare, när de händelsevis möttes på Jakobs torg, till att ha skrivit en nyårsrevy utan några smaklösa oanständigheter. Arvid Stjärnblom måste därav draga den slutsatsen, att de oanständigheter som funnos i hans revy voro i pastor Randels smak.
Ett stycke fram i januari, då det hade visat sig att framgången var stor och pålitlig, gav Arvid Stjärnblom en liten supé i Operakällarens entresol-
