Sent en natt i slutet av februari kom Arvid Stjärnblom hem från sin nattjänst på tidningen. Han fann till sin förvåning Dagmar ännu uppe och fullt påklädd. Hon gick av och an över salsgolvet och svarade inte på hans hälsning.
— Hur är det? frågade han. Är du sjuk?
— Du har ett brev där, svarade hon och pekade på bordet.
Det var ett slutet kortbrev. Han såg strax att det var från Lydia. Han rev av kanten och läste den enda korta raden: ”Jag kan inte i morgon. — Lydia.”
Han stod med den lilla lappen i handen, förvånad och litet osäker. Det var en överenskommelse mellan honom och Lydia, som hon dittills alltid hade hållit, att hon aldrig skulle sända av något brev, adresserat till hans hem, på en sådan tid att det kunde komma fram på eftermiddagen eller kvällen, då han i regeln inte var hemma.
— Nå? sade Dagmar. Vem är Lydia? Och vad är det hon inte kan i morgon?
— Du har alltså läst det?
