Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/290

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Ja. Det var inte så svårt. Jag höll upp det mot en ljuslåga. Jag undrar vilken hustru som inte hade gjort det i mitt ställe!

Hon stod med högburet huvud och armarna korslagda över bröstet, i en tragisk attityd. Hon hade i sin första ungdom svärmat för teatern och tagit lektioner för en berömd tragédienne.

De stodo länge tigande. Salsklockans tickande var det enda ljud som hördes.

— Ja, sade han till sist, då vet du ju alltså hur det är.

— Och du inbillar dig kanske, sade hon med ett leende, som skulle uttrycka hån och förakt, att jag tänker hålla till godo med att du har en älskarinna?

— Nej, lilla Dagmar, sade han, jag har inte ett ögonblick tänkt eller önskat att du skall hålla till godo med det, nu sedan du vet det. Jag önskar tvärtom innerligt, att du inte vill hålla till godo med det, utan söka skilsmässa så snart som möjligt. Jag skall göra allt vad jag kan för att underlätta det för dig.

Hennes hånleende bleknade och var borta innan han hunnit tala ut.

— Skilsmässa? sade hon. Vad menar du? Inte har jag talat om skilsmässa…

— Lilla Dagmar, sade han. Du har visst ännu inte riktigt förstått hur det är. Jag tycker om en annan…

Hon hörde inte på honom.

— Skilsmässa, sade hon, varför skulle jag begära skilsmässa? Du har varit mig otrogen, och det är

286