En fru Carnell, som hade en liten biroll i hans revy, hette händelsevis Lydia i förnamn. Hon var närmare femtio år Och ingen skönhet ens för sin ålder.
Han brast ofrivilligt i skratt.
Men Dagmar var orubblig i sin fixa idé.
— Tror du inte jag hör hur tillgjort ditt skratt låter! sade hon. Men jag vet att det är hon. Och du kan hälsa henne från mig och be henne akta sig!
Han såg plötsligt för sig ett långt perspektiv av trakasserier och obehag för den åtminstone i detta fall fullkomligt oskyldiga fru Carnell. Och han sade:
— Lilla Dagmar, det är alldeles förgäves att du försöker gissa. ”Lydia” är bara den signatur som hon begagnar då hon skriver till mig, i verkligheten har hon ett helt annat namn.
Dagmar lät inte dupera sig av denna improvisation.
— Jag är inte så dum som du tror, sade hon. Och jag vet att det är hon.
Hon bet sig fast i denna fixa idé, emedan den tillfredsställde ett omedvetet begär hos henne att föreställa sig ”Lydia” som en person som i alla avseenden, socialt, moraliskt och kroppsligt, stod djupt under henne själv.
Han sade:
— Det är långt lidet på natten. Kan vi inte nu säga varandra god natt och sedan fortsätta debatten i morgon?
