— Jag skall inte hindra dig från att sova, sade hon, om du kan sova! God natt!
Och hon gick in till sig.
Han gick in i sitt rum och klädde av sig långsamt,
medan han lyssnade till alla ljud i våningen och på
gatan. Han hörde sin hustru gå i tamburen och köket.
Han hörde vattenledningen vridas upp och igen. Han
hörde en nattkärra skramla på gatan.
Något hopp om att få sova hade han inte den natten.
Han hade lagt sig och legat vaken en kvart eller kanske en halvtimme, då han hörde ett sakta krafsande på dörren.
Han lyssnade och teg. Dörren var stängd med nyckel.
Det krafsade på nytt på dörren. Och då han inte sade något, hörde han Dagmars röst, svag och bedjande:
— Å, Arvid — lilla Arvid! Öppna för mig! Jag kan inte sova. Jag är så rädd.
Han teg.
— Å, lilla Arvid, bry dig inte om om jag har sagt något dumt! Förlåt mig! Jag är så rädd att vara ensam! Låt mig komma in!
Han höll andan och teg.
— Å, Arvid, jag vet inte vad jag gör! Jag tar
290
