hade lyckats avlocka honom ett löfte att på försök tillbringa en natt i hemmet, lämnade hon honom i fred den natten. Men redan nästa kväll, då han kom hem sent från tidningen, återupprepade hon med några variationer hela programmet från den första skräcknatten. Det slutade med att han vid fyratiden på morgonen klädde på sig och gick ut och drev kring gatorna, tills han vid femtiden fann ett öppet morgonkafé för kuskar och arbetsfolk. Där somnade han i ett hörn vid en flaska öl.
Det var en solförmörkelse i mitten av april det året. Det var vid samma tid som dagspressen fylldes av telegram och skildringar från Titanics undergång.
Arvid stod på Djurgårdsbron och tittade på solen genom ett färgat glas. Men hans ögon blevo snart trötta, och det roade honom mera att se hur de förbigåendes skuggor allt mer tycktes utplånas och blekna och hur askgrått solljuset blev allt eftersom förmörkelsen skred fram.
— Nej, se Stjärnblom! Står du här och beundrar naturfenomenet?
Det var Ture Törne, den unge skådespelaren och sångaren, som han hade att tacka för sin stora succé med nyårsrevyn. Den gick ännu för fulla hus varje kväll — ännu i mitten av april.
— Ja…
— Kommer du ihåg, sade Törne, kommer du ihåg
