en gång hade skrivit till honom i ett brev: ”Vi två hör tillsammans.”
Ja. Så var det. Det måste vara så.
Han hade ätit middag sent; klockan var halv nio. Det seglade en gullig rosensky över den ljusa, litet gråblandade majkvällshimlen.
Han gick till tidningen.
En av tamburpojkarna anmälde, att herr Ture Törne hade ringt upp och frågat efter honom.
Ture Törne. — Ja visst, det var väl fråga om den där teaterpjäsen han hade skrivit. Han hade ju givit sig tusan på att han skulle bli diktare.
Han tog en bunt telegram och ögnade på dem förströdd.
— Hur är det med Strindberg? frågade han en av de yngre medarbetarna, som kom in för att låna en fransk tidning.
— Det lider visst mot slutet…
Det ringde i telefon. Det var Törne. Han frågade om han kunde komma nu och läsa upp sin pjäs.
— Välkommen, svarade Stjärnblom.
En stund efter stod Henrik Rissler i dörren:
— Är herr Ture Törne här? frågade han. Han ringde upp mig i förmiddags och gav sig ingen ro förrän han fick mig att lova att komma hit och höra på hans pjäs.
— Han kommer strax. Sitt ner så länge.
Rissler slog sig ner.
296
