Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/301

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Jag hoppas pjäsen är dålig, sade han. Konkurrenter har man gudi nog av. Men jag vill minnas att det finns en liten krog här i våningen inunder. Tillåter du mig kanske att skicka en av tamburpojkarna efter litet visky och sodavatten?

— Var så god…

Viskyn kom upp, och strax efter kom Törne.

— Sätt dig här i min stol, sade Stjärnblom, där ser du bäst.

Törne satte sig och bredde ut sina papper på bordet under den gröna lampan. Arvid satte sig i ena soffhörnet, Rissler satt redan i det andra.

— I ert eget intresse, herr Törne, sade Rissler, föreslår jag att vi tar en grogg innan ni börjar. Då blir kritiken ”genast lite gladare”.

De skålade. Och Törne började läsningen.

Det var ett utkast snarare än ett färdigt skådespel. Men han kompletterade då och då det, som var färdigskrivet, med några upplysningar om de scener som ännu voro oskrivna.

Arvid lyssnade i början halvt förströdd. Men så småningom greps han av en underlig känsla. En tryckande beklämning. En dov ångest. Av handlingen och scengången i stycket fick han blott ett svagt och förvirrat intryck. Men det var annat han fäste sig vid. Och han frågade sig själv: drömmer jag eller är jag vaken? Och han strök sig över ögonen med handen — den var iskall — medan Törne läste vidare, scen efter scen.


297