Stycket handlade om en ung fru — Laura von Stiler hette hon — som är gift med en gammal man, en historiker och filosof med ett stort namn och mycket rik. Han ägde ett slott i Västmanland, och där försiggick första akten. Men hon älskar honom inte. Hon älskar en ung officer, som emellertid avskyr sitt mordiska yrke och känner det som sitt verkliga kall att bli diktare… Hennes far uppträder också. Han är en målare med världsrykte, vars tavlor fylla en hel vägg i Luxembourg… Han är styckets resonnör.
— Jag hade tänkt mig, avbröt Törne sig själv, att jag skulle försöka få Fredriksson att spela rollen.
— Det kommer han säkert att göra med förtjusning, sade Henrik Rissler.
Och Törne läste vidare.
Arvid satt hopsjunken i ett soffhörn. Han uppfattade då och då en detalj som förekom honom välbekant, en replik som han tyckte sig känna igen…
”Laura (till mannen): Vill du veta sanningen? —
Mannen (överlägset): Jag bryr mig inte om att veta den. Sanningen är skadlig. Det är illusioner och villfarelser som ha varit drivkrafterna till allt stort i världen”… Och en scen mellan Laura och den unge mannen som hon älskar: ”Jag vet det nu, Artur — nu, när det kanske är för sent — vi två hör tillsammans!”… Han uppfattade också att Laura hade två bröder; den ena var hovrättsråd och representerade i stycket den inskränkta, borgerliga moralen;
298
