— Å, Arvid, gör nu pinan kort! Berätta mig vad det är som har hänt!
Han berättade det för henne. Och han tillade, då han kom till slutet:
— Jag vill inte påstå, att jag kände igen dig i hans Laura. Det finns väl inte två människor, som se en tredje alldeles med samma ögon. Men jag kände igen hela den yttre ramen om dig och ditt liv.
Hon gick av och an med händerna på ryggen och huvudet sänkt. De långa ögonhåren skuggade över blicken.
— Sade han verkligen, att han har ”stått i förhållande” till mig i ett halvt år?
— Han nämnde inte ditt namn. Han är en diskret ung man.
— Jag känner verkligen herr Ture Törne, sade hon så. Och jag vet inte varför jag inte har talat om det för dig förr. Men jag har inte stått i något ”förhållande” till honom.
Arvid försökte ett småleende:
— I så fall, sade han, bör Ture Törne verkligen kunna bli en riktig tusan till diktare med tiden, om han får hållas…
Hon trädde tätt intill honom och såg honom djupt i ögonen.
— Arvid, sade hon, tror du mig inte?
Han undvek hennes blick, som om han därmed tyckte sig liksom rädda henne från att svära falskt…
— Jo, jo, sade han, naturligtvis tror jag dig…
302
