bokhyllan, där han stod och plockade fram en bok då och då och bläddrade i den. Kära gamla bekanta och goda vänner. Herregud, gamle Ernst Friedrich Richter… ”Lehrbuch der Harmonie,” Tjugonde upplagan, Leipzig 1894… Och Bellman och Lidner och Tegnér och Stagnelius, och Strindberg i långa rader… Och Olof Levinis sista diktcykel, som han hade varit så vänlig att ge honom… Det var året innan han dog… Och Henrik Rissler: ”Ett ungdomsliv.” Han bläddrade litet i den och stannade vid ett ställe mot slutet: — — — ”Och kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl strax, av ovana vid klimatet.” Ånej, min gode Rissler, tänkte han, det gör du nog inte. Du är nog av starkare ras än så.
Han packade ned Bellman och Heine och en gammal fransk översättning av Plutark. ”Buch der Lieder” lade han i den lilla handväskan. Det var så länge sen han läste i den. Han ville ha den till reselektyr. Bibeln tog han också med.
Han skulle resa med morgontåget dagen därpå. Han hade underrättat Lydia om det med en kort rad, för att hon inte skulle skriva flera brev till honom under hans gamla adress.
Han gick ut.
Och åter en gång, en sista gång, förde honom hans steg till Johannes kyrkogård. Och åter en gång
308
