stod han vid Georg Carl von Döbelns grav och stavade på de tre orden: Ära — Skyldighet — Vilja.
Och medan han stod så och stirrade på de tre stolta orden med den bleknade förgyllningen, steg det upp för hans minne tre rader av J. P. Jacobsen:
Glødende Nat!
— Viljer er Voks i din blöde Haand,
og Troskab Siv kun for din Aandes Pust…
Och han mindes Lydias sista brev: ”Aldrig
älskat så.”
”Har aldrig älskat så.”
Underbara ord, förtrollande ord, när de viskas i rätta stunden till den, som de gälla. Smutsiga ord, skamlösa ord, när de spottas ut i avskedets ögonblick efter den, som drar bort.
Det återstod honom bara att taga farväl av Markel. Markel visste ännu inte ens att han skulle resa.
Han gick till ”Dagens Post”. I hörnet av Drottninggatan och Karduansmakaregatan växlade han en kort nick med Ture Törne.
Han träffade Markel på hans ämbetsrum på ”Dagens post”.
— Så, du skall ut och resa, sade Markel, det gör du rätt i. Det är sannerligen inte för tidigt.
Han hade ett telegram i handen:
