små skutt, stannade, satte sig på baken och tittade på honom — nyfiket, spefullt och med en skygghet som föreföll honom litet beräknat kokett. Han stannade och såg in i det lilla djurets svarta pärlögon. Men det måste på något sätt ha oroat ekorren. Han försvann i en blink upp i ett träd, i en ilsnabb spiral kring stammen…
Arvid hade följt vägen förbi Sirishov fram till Rosendal och svängt åt höger. Där grenade många vägar ut sig, och han valde en på måfå.
— Nej, han kunde inte göra henne något besök. Borde han skriva till henne och be om ett möte någonstans, här på Djurgården till exempel? Det kunde inte gärna tagas som någon förolämpning — efter allt kyssandet i somras… Men — — —
Men det bjöd honom emot att skriva och be henne om något, då han ingenting hade att bjuda henne. Han var ju ingenting ännu — ingenting alls.
Arvid Stjärnblom var icke utan självkänsla; men han saknade självförtroende. Han betraktade sig icke som en misslyckad och värdelös företeelse, men han misströstade om sin förmåga att inom en överskådlig framtid bringa det värde, han möjligen ägde, fram i dagen. Och det värsta var, att han inte riktigt tordes lita på sina egna känslor. Han hade varit kär några gånger förut, och det hade gått över…
Nej, bäst att se tiden an. — Låta slumpen råda — — —
28
