Han blev stående och ritade med käppen i vägens damm.
— Och vad skulle det för resten bli av det — vad kunde det bli? Giftermål kunde han ju alls inte ha en tanke på. Och — — — ”förföra” henne?
Han vågade inte ens tänka på att försöka det. Om det lyckades, skulle han ju mista all aktning för henne. Och om det misslyckades, skulle han mista den sista smulan av aktning för sig själv.
— Men — — — men herregud, vad jag längtar efter henne! Efter att bara få träffa henne någon gång — se henne någon gång…
Ja, sett henne hade han ju verkligen en gång i höst. Det var den där kvällen, kungens regeringsjubileum, med illumination och fyrverkeri och en folkträngsel så att man knappt kunde röra sig. Han hade stått inklämd i folkmassan i hörnet av Nybroplan och Birgerjarlsgatan, då kortegen körde förbi med Europas vackraste kung — en nära sjuttioårig man — stående i sin vagn som en romersk triumfator… En gammal källarmästare med litet svagt huvud blev galen av anarkistskräck, då han såg det, och skrek: ”Man mördar kungen, man mördar kungen!”… Ögonblicket efter hade han sett Lydias ansikte bara några steg från den fläck där han själv stod. Han stod så inklämd att han inte kunde röra en arm för att hälsa. Han måste nöja sig med att böja huvudet till hälsning — med hatten på! Han rodnade ännu, då han mindes det. — Men hon hade sett honom och böjt sitt huvud till svar.
