giften, det visste han ännu inte, och ännu mindre visste han om just han var mannen att lösa den.
Himlen hade klarnat på den sista stunden och det föll en blek höstsol över en tom bänk mellan ett par svarta tallar. Han satte sig på bänken och läste.
Det var två böcker han hade fått, den ena för folkskolan (det syntes strax på den yttre utstyrseln), den andra för ett något högre skolstadium.
Han tog folkskoleboken först. ”Manuel d’éducation morale, par A. Burdeau, Président de la Chambre des députés.”
Arvid studsade. Kammarens talman! Den tredje rangspersonen i Frankrike! Högre än konseljpresidenten! Och han sätter sig ner och skriver en liten bok för alla små fattiga skolbarn i sitt stora land! Det var mer än imponerande; det var rörande.
Och han började.
”Mina barn, den moraliska undervisningen lär oss, huru vi nu och framdeles böra uppföra oss för att vara hederliga människor och goda fransmän i likhet med dem, som ha levat före oss.”
— Mja. Hm. ”I likhet med dem som ha levat före oss”… Hm…?
Han bläddrade vidare.
”Vari består den okunniges största olycka? — Den okunniges största olycka består däri, att han icke förstår i huru hög grad hans ställning är beklagansvärd.”
Hm!…
32
