kallade ”farbror” och som hade mött henne av en tillfällighet och tvingat på henne sitt sällskap utan att fråga om lov…
Ja, efter all sannolikhet var det väl så — — — Efter all sannolikhet.
Men i alla fall… Han hade känt det så underligt. I bröstet.
Han ville slå bort det, tänka på annat.
Och han kom plötsligt att tänka på sitt namn. ”Arvid Stjärnblom.”
Han avskydde sitt namn. Han tyckte inte om förnamnet, emedan han råkade ha det gemensamt med landets mest avgudade tenor, och allt tenorväsen anses ju löjligt bland män. Och familjenamnet — ”Stjärnblom”! Hur typiskt för denna massa av svenska medelklassens familjenamn, bildade av namn på naturföremål — oftast av namn på två naturföremål, som äro varandra så främmande som möjligt. ”Nordkvist” — vad har ett väderstreck att göra med en kvist? ”Söderlund.” Ja, naturligtvis kan man tänka sig en relativt sydligt belägen lund, men om man händelsevis befinner sig söder om den, blir den en Nordlund! Och ”Stjärnblom!” En stjärna och en blomma på en tallrik, det blir för mycket av det goda! Fy tusan!
— Men — — — men vem var den där distingerade äldre herrn?
… Men nu hade alltså hans far, den gamle jägmästaren där borta i Värmland, burit familjenamnet Stjärnblom i över sextio år utan att någonsin falla
