det föreföll välberäknad och meningsfull kontur, när man såg det från norr åt söder, med tre höjdpunkter, den mellersta högst. Han brukade under sina sommarlov från latingymnasiet i Karlstad kalla de tre topparna: Progressus, Culmen, Regressus. — ”Uppåt — högst — nedåt!”
Men varför hette detta lilla berg Femtåberget? Hade det, från något visst håll sett, kanske någon avlägsen likhet med en fot med fem tår? — Inte alls. — Hade det sitt namn efter ån, ”Femtån”, som rann utför dess västra sluttning ned i Klarälven? — Inte kan väl ett berg få namn efter en å, som rinner upp i någon liten källa på berget. Tvärt om skulle det väl vara. — Ett namn kan säga så mycket, och så litet…
”Lydia Stille.” Så vackert det låter. Lydia Stille, Lydia Sti — — —
Det ringde på tamburdörren. Han lyssnade… Ingen gick och öppnade. Värdinnan var kanske inte hemma.
Han hade inte mycket lust att gå ut och öppna. Om det är något viktigt, tänkte han, så ringer det väl en gång till.
Men det gick några sekunder, kanske en minut, och det ringde inte. Då gick han ut och öppnade.
Där var ingen. Och ingenting i brevlådan.
— — — Åter satt han vid elden och rörde i glöden. Brasan hade nästan brunnit ned.
Han satt och tänkte på gamla saker — på sista gymnasiståret i Karlstad. Och han mindes fru Kravatt, hon, som den där vintern och våren strax
40