före studentexamen hade invigt honom i det stora mysteriet…
Fru Kravatt var en några och trettioårig vaktmästaränka och stadens skickligaste kokfru. Hon lagade till och med middagar hos landshövdingen, då det skulle slås på stort. I sitt enskilda liv intresserade hon sig emellertid mycket litet för mat men var till gengäld utomordentligt begiven på kärlek. Han brukade gå och hälsa på henne om söndagsförmiddagarna, och ofta hände det också att han kilade upp till henne i ett frukostlov. Han var inte ensam om hennes ynnest: han delade den med fem eller sex av sina kamrater. Då han någon gång förde detta sorgliga missförhållande på tal, svarade hon, enkelt och okonstlat:
— Det som är gott är gott, och man är väl inte mer än människa!
Men hon hade också sinne för poesi, och det hände att hon plötsligt brast i störtande gråt, då han ur minnet läste någon dikt av Viktor Rydberg eller Fröding för henne i sängen.
Hon tog också betalt; men det var mest för formens och anständighetens skull. Taxan för gymnasister var två kronor. Men då kontanter saknades, gav hon utan minsta svårighet kredit. I verkligheten gjorde hon det goda för det godas egen skull, och det anses allmänt vara den högsta moraliska ståndpunkt en människa kan höja sig till.
Han mindes henne med odelad tacksamhet, och han erinrade sig med blygselrodnad, att han ännu
