Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Moder, frågade jag, säg,
för oss aldrig denna väg
ända ner till stranden?
Jag vill gå till stranden ned
till ett skepp och följa med
till de blåa landen.

Helt sakta svarade min mor:
Var stilla, barn, snart blir du stor;
då får du gå till stranden
och segla, så din moder tror,
bort till de blåa landen.
Var tålig blott och styr ditt blod,
så kommer väl på denna flod
en gång ditt eget vita skepp,
din levnads ljusa lyckoskepp,
och för dig ut i världen.
Håll rodret då med säkert grepp,
så går dig väl på färden!
Först kommer du till staden där,
de lysa, torn och tinne.
Du vet ej, barn, hur mörk den är,
när man skall bo där inne.
Där skall du likväl bo en tid,
du vet ej själv hur lång, hur kort;
där skall du kämpa mången strid,
tills lyckoskeppet för dig bort.
I tornet ringer klockans kläpp,
det lägger ut, ditt vita skepp,
det lägger ut och för dig långt
från staden bort, där skumt och trångt
ditt öde låg begravet.
Det för dig ut på havet.

44