— Var det herr Stjärnblom vom visslade Pathétique? frågade han i sin lite snörvlande nasalton.
— Ja — jag ber om ursäkt!
— För all del. Det passar ju utmärkt. Då får ni gå på Operan i kväll och recensera, det är en liten flicka som debuterar som Margareta i Faust. Vår ordinarie musikrecensent är sjuk, och jag skall bort på middag. Adjö!
När den ordinarie hade förfall, brukade chefen vikariera själv. Dr Doncker hade till helt nyligen varit docent i geologi, men skrev, som Markel brukade säga, latinsk vers bättre än svensk prosa och intresserade sig för övrigt egentligen bara för affärer och kvinnor. Men han kunde skriva hjälpligt om vad som helst — ”även om kufiska mynt”, påstod Markel…
Ja, så hade det alltså gått till. Och nu satt kandidat Stjärnblom och grubblade vid skrivmaskinen.
Han hade mycket fort lärt sig att skriva på maskin. Det innebar visserligen ingen nämnvärd tidsbesparing då han själv skulle hitta på det som han skrev, men det förekom mera sällan: till hans vanligaste uppgifter på redaktionen hörde det att översätta utrikespolitiska artiklar ur tyska och engelska tidningar, som bladets ”utrikesminister” lade för honom förstrukna med blåkrita, och följetongsnoveller ur ”Le Journal”, som en annan högre medarbetare lade för honom förstrukna med rödkrita. Och när det gällde översättningar, kunde han
48
