i morgon, ty som vakthavande har jag rätt att undanskjuta längre artiklar, när de inte äro aktuella för dagen. Men då står den där i övermorgon, när jag inte har vakten! Det är för djävligt. — Men får jag se, vad är det du har skrivit? Jag hörde ju av Doncker att han hade skickat dig till Operan…
Han tog manuskriptlappen och ögnade lite på den, medan han fortsatte:
— De moderna prästerna tycks ha glömt den uråldriga grundmeningen med prästämbetet. Den kan återfinnas i ett litet ord av profeten Malaki: ”Prästens mun skall förvara sanningen.” Observera att det står förvara. Det står inte ”sprida ut”. Och att på en gång vilja vara präst och sprida ut sanningen — det går inte! — På en gång! Hur vore det möjligt!
Han tystnade och läste.
Plötsligt lyste han upp:
— Ja, men det här är ju bra, sade han. Jag måste ju se på det, eftersom jag på grund av avlägsen släktskap och så gott som fullständig obekantskap med din person har skaffat dig hit och alltså har ett slags ansvar för vad du skriver i tidningen. Men det här är ju riktigt bra! ”Fröken Klarholms röst och sångbegåvning peka på nästan obegränsade möjligheter”… Et cetera… ”Hennes aktion tyder däremot på bristfällig instruktion: Margareta skall först i fängelsescenen bli vansinnig, men fröken Klarholm spelade vansinnig så gott som ända från början. Denna Margareta föreföll född vansinnig.”
