Han ringde till tryckeriet och frågade om recensionen var uppsatt. — Ja. — Om han kunde få ett avdrag? — Ja.
Markel röck upp dörren:
— Är du färdig med ditt? Kom då in till mig och ta en grogg!
— Ja tack, svarade Arvid, jag ville bara ha ett avdrag av min recension.
— Asch! Gamla Johansson sitter på korrekturet, och han är säker. Och för resten är din handstil omöjlig att läsa fel på.
— Men det var något jag ville ändra…
— Där är ingenting att ändra. Jag har läst den, och den var all right. Kom nu! Och för resten, tillade Markel, skall jag försöka sörja för att du slipper sitta vid korrekturet natt efter natt. Inte för att du gör det dåligt — tvärtom, jag blev nästan orolig när jag märkte hur bra du skötte korrekturet — orolig för din framtid nämligen! En ung man, som kan läsa korrektur, kan i regel nästan ingenting annat, och då blir han sittande i korrekturet tills skägget vitnar. Som gubben Johansson.
Stora redaktionsrummet låg mörkt. Ingen var där för ögonblicket. Men i dörren till Markels lilla håla lyste en trekantig, smaragdgrön lampkupa.
Markels lilla rum låg mellan chefens och stora redaktionsrummet.
En rätt ung herre i sällskapsdräkt satt i ett hörn av den lilla soffan. Han tycktes halvsova.
— Tillåt mig att presentera, sade Markel. Det här
