— Ha! Kommer du ihåg vad jag sade för en stund sedan, Arvid?
Arvid nickade.
— Ja, mumlade Markel, i morgon står artikeln i vart fall inte. Det har jag dragit försorg om. Skål, gossar!
— Skål. Är det något nytt i Dreyfusaffären?
— Inte för dagen. Det är väl ungefär en vecka sedan Mathieu Dreyfus anklagade Esterhazy för att ha skrivit bordereaun. Och det ser ut av Paris-tidningarna som om det skulle bli en ny krigsrätt — för formens skull. Det kan man läsa mellan raderna.
— Underlig historia, sade Rissler. Jag har varit i Paris ett litet tag — kom hem i förrgår. Där hörde jag cameloterna skräna längs bulevarderna. ”Scheurer-Kestner har haft en negress till älskarinna!” Scheurer-Kestner är visst omkring sjuttio år och kan naturligtvis under ett långt liv ha hittat på ett och annat att roa sig med. Men hur det kan bli ett bevis på Dreyfus’ brottslighet, det förstår man inte strax…
— Tyst! Det går någon i korridorn…
Markel satt andlöst lyssnande.
Det hördes verkligen dämpade och tassande steg därutifrån. En dörr hördes gnälla till en smula. Stegen voro nu i chefens rum. Nyckeln i dörren, som skilde det från Markels, hördes vridas om.
Arvid Stjärnblom såg på sin klocka. Hon var en kvart över två.
