det lätt böjt under sorgedoket. Vid hennes sida gick Filip, blek med litet frostbiten näsa. Otto syntes inte till — det var sant, han skulle ju resa till Amerika… Han hade alltså redan rest.
Arvid hade blottat huvudet för kistan och stod ännu med hatten i handen, då Lydia gick förbi honom. Men hon gick med sänkta ögonlock och såg ingenting. Efter de få släktingarna och närmaste vännerna gick Konstakademiens direktör i spetsen för de gråskäggiga konstnärerna in i kapellet, och portarna slogos igen.
Arvid vände om inåt staden.
Han kom med ens att tänka på ”Den förlorade sonen” på Nationalmuseum. Det låg just nu samma ödsliga snövinterskymning över kyrkogården som över den tavlan.
Han blev stående ett ögonblick vid en hög gravsten med en bronsmedaljong. Emanuel Doncker, stod det i bleknade guldbokstäver på stenen. Det var chefredaktörens farfar, den berömde kemisten. Och medaljongens profil hade verkligen något som erinrade om sonsonens.
Arvid brast i ett kort skratt. Han erinrade sig morgonen efter den där natten på redaktionen för några dagar sedan. Han hade öppnat sin tidning med mera intresse än vanligt den morgonen — han sökte efter gamle Stilles nekrolog och efter sin lilla musikrecension. Men det första som mötte hans ögon var prästens artikel — placerad på någonting mitt emellan ledarplats och vad som helst. — Sedan
