fann han naturligtvis också det han sökte. Nekrologen var vanställd av ett par dumma tryckfel. Dem erinrade han sig tydligt att han hade sett och korrigerat, men han hade väl alltså glömt att skicka ner korrekturet i hissen… Och hans recension. ”Denna Margareta föreföll född vansinnig.” På tryck tog det sig ännu värre ut än i handskrift. Han blev nästan förskräckt: Är det verkligen jag, som har skrivit något så rätt och oförskämt? Och jag tänkte ju stryka det i korrekturet, men så kom det något emellan, och jag glömde bort alltihop…
Han gick långsamt mellan gravarna, med kragen uppfälld.
På nytt måste han skratta till. Han erinrade sig Markels förklaring, då han kom ned på redaktionen och frågade honom hur i all världen prästens artikel hade kommit in.
— Det finns bara en förklaring, sade Markel. För en gångs skull trodde jag honom på hans ord — jag hade ju två vittnen! Och sedan satt jag och pratade i frid och oskuld med dig och Rissler. Under tiden måste Doncker ha erinrat sig, att han hade givit prästen ett lika högtidligt löfte! Medan hans donna hakar upp korsetten och lossar på kalsongerna, erinrar han sig plötsligt att vi har för få biskopar! Han telefonerar till faktorn: artikeln måste in! Och den kom in! Han är ju i alla fall affärens chef. — För resten kan man inte bli arg på honom. När jag skällde ut honom för hans lilla tjyvstreck, svarade han mig: kära Markel, i den
62
