I andra frågor, politiska i synnerhet, kunde dess kurs vara något vacklande, som en skalds vandring om natten. Politiskt var tidningen tämligen likgiltig — den ”stod över partierna”, som det hette i dess sista prenumerationsanmälan. Man gjorde i detta hänseende, som så ofta eljest, en dygd av nödvändigheten: man kunde av vissa historiska skäl icke tänka på att öppna förbindelse med något politiskt parti. Nationalbladet hade grundats någon gång på 1880-talet som ultrareaktionärt protektionist- och agrarorgan. Det hade aldrig burit sig, men alltid levat på mecenater ur storindustriens kretsar. Efter det protektionistiska genombrottet vid slutet av åttiotalet hade emellertid de intressen, som tidningen var till för att förfäkta, fått vad de ville ha, och mecenaterna gjorde, mätta ocsh nöjda, min av att vilja vara i fred för detta eviga danaïdernas kärl. Bladet förde en tynande tillvaro, och på vårsidan 1897 inträffade en krasch! Dess sista mecenat, som redan i flera år hade varit dess enda ekonomiska stöd, nödgades inställa sina betalningar och ställa sina affärer under administration. Bland hans allra svagaste aktiva befann sig aktiemajoriteten i Nationalbladet — kreditorerna voro snarast böjda för att uppföra den bland passiva… Men då inträffade något.
En finansman, Henry Steel, som inte intresserade sig det minsta för politik, men som hade starka kulturella och konstnärliga intressen, hade kommit i nära beröring med en krets av diktare och författare — den store skalden P. A. von Gurkblad,