Olof Levini, Torsten Hedman, Henrik Rissler och andra — även dr Doncker hörde till kretsen — och av dem låtit förleda sig att lova sitt ekonomiska stöd åt en ny tidning. Det skulle bli en liberal aftontidning, ty alla avskydde Aftonposten — det var den som skulle konkurreras ihjäl. Den skulle som sagt vara liberal eller snarare radikal, blott med en något starkare betoning av de nationella synpunkterna än det eljest den tiden brukades i det liberala partiet. Doncker skulle av någon hemlig orsak vara chefredaktör. P. A. von Gurkblad skulle med sitt stora namn stödja tidningen som ordförande i styrelsen och dessutom vara frivillig medarbetare. Olof Levini skulle vara litteraturkritiker och skriva ledare i kulturella frågor. Torsten Hedman skulle skriva om teater och bildande konst och vad han eljest hade lust till. Och så vidare. Och Markel — även han hörde till kretsen — skulle sköta politiken.
Men nu ville ödet, att Henry Steels bank, det vill säga han själv, råkade vara Nationalbladsmecenatens största fordringsägare, då kraschen kom, och att det alltså blev han som fick den kanske inte så lätta uppgiften att reda ut hans affärer. Det ansågs allmänt, att han gjorde det med en lycklig hand, men inte utan betydliga förluster för sig själv. På detta sätt kom han plötsligt — mycket mot sin vilja — att ligga inne med Nationalbladets aktiemajoritet. Vad i all världen skulle han göra med den — nu, då han hade lovat sin medverkan till en ny tidning? Lösningen var lika enkel som Columbi ägg: Levini
68
