och Doncker och de andra gossarna få ta Nationalbladet och göra om det till den tidning de ha drömt om! Han utvecklade den tanken en kväll för Doncker, Olof Levini och Torsten Hedman. De blevo alla lite tysta och tankfulla till en början.
— Det blir kanske lite svårt, sade Torsten Hedman.
— Svårt och svårt! svarade Henry Steel. Ingenting är väl omöjligt. Ni får göra det bästa ni kan. Jag gör så gott jag kan, och det här är det enda sättet jag kan göra det på. Tänk efter själva: vad i all världen skall jag annars göra med Nationalbladet? Den som har aktiemajoriteten i ett företag har ju en viss skyldighet att sörja för att personalen inte plötsligt står brödlös på gatan. Om ni vill vara med om den här kombinationen, kan åtminstone kontors- och tryckeripersonalen och den mera underordnade och färglösa delen av redaktionen stanna på sina platser. Vad de andra beträffar får jag naturligtvis sörja för ett passande soulagement, tills de få andra platser.
— Ja, då blir det väl ingen annan råd, suckade Olof Levini.
— Idén är för resten briljant, sade Doncker. På det viset får vi ju en prenumerantstock från första början, och enligt lagen om kroppars tröghet blir nog en god del hängande fast, trots vår nya kurs!
Saken ordnades i en hast på en extra bolagsstämma med Nationalbladets aktieägare.
