doren såg han en ung dam och en av vaktmästarpojkarna, som pekade med handen, där, den vägen…
Han hade genast känt igen Lydia.
Hon kom emot honom i korridoren:
— Jag skulle lämna in en annons, sade hon, men jag kan inte hitta rätt…
Arvid stod helt förvirrad.
— Jag kan ju visa vägen, sade han.
— Tack.
— Men är det så bråttom? Annonskontoret är öppet ett par timmar ännu. Vill… Vill du inte sitta en stund hos mig?
Lydia dröjde litet med svaret.
— Om det går för sig, sade hon.
— Ja det gör det, svarade han. Jag har Torsten Hedmans rum, när han inte begagnar det själv. Och han gick för en timme sen och kommer inte igen förrän i kväll efter teatern.
Han drog sakta igen dörren efter dem. Rummet låg i halvskymning. Snön därute, den föll och föll.
De stodo tysta och förvirrade, bägge. Tills de sjönko samman i en kyss. Den blev lång.
Hon var våt av snö.
— Vill du inte ta av dig hatt och kappa? frågade han.
— Går det för sig? Det kunde ju komma någon… Det kunde se underligt ut…
Arvid vred om nyckeln i låset.
72