— Du blir min fylgja, sade han. Vill du vara min fylgja?
Hon lossade varsamt hans händer.
— Jag vill vara allt för dig, sade hon. Men det kommer ju inte bara an på vad jag vill… Vet du vad jag tänkte, när jag fick ditt brev? Jag tänkte: så har jag ju intet att spara mig för…
— Hur menar du — — —?
— Å — ingenting…
Skymningen tätnade. Och snön, den föll och föll.
— Lydia. Att jag inte kan tänka på giftermål annat än som en avlägsen framtid, det måste du ju förstå.
— Ja.
— Men om du nu ville vara min lilla älskade i hemlighet?
Hennes ögon sågo ut i halvmörkret, stora och fulla av tårar.
— Nej, sade hon. Jag vill inte bli en börda för dig. Allt möjligt annat, bara inte det! Inte bli en börda för dig!
De vita flingorna därute dansade och lyste och segnade nedåt, nedåt.
De tego bägge.
— Kan du säga mig, sade hon, vad är rätt, och vad är orätt?
Arvid tänkte efter.
— Jag vet inte, svarade han. I förmiddags har vi här på tidningen översatt Zolas J’accuse, och vid det här laget sprids den väl redan som extranummer