ute i staden. Och i det fallet vet jag vad som är rätt och vad som är orätt. Men jag skulle bli ganska förlägen, om jag en dag såg mig ställd inför den uppgiften att förklara för pojkarna i skolan vad som är rätt och vad som är orätt — att förklara det allmängiltigt, menar jag…
Hon satt med huvudet mot hans bröst och grät och grät. Hon hade alls inte hört på vad han sade. Hon skakade av gråt. Tills hon plötsligt gjorde sig lös och reste sig och torkade sina tårar.
Hon stod ung och rank med sin svarta sorgdräkt och sitt ljusa hår.
— Jag måste gå, sade hon.
Han reste sig också. Och han sade, efter en lång kyss:
— Jag tror, att du blir min fylgja.
Hon tog på sig hatt och kappa. De voro ännu våta av snö.
— Adjö! sade hon.
— Får jag inte träffa dig någon gång?
— Jag vet inte…
Hon stod med handen på dörrvredet, Arvid hade öppnat med nyckeln.
— Jag vet inte, sade hon.
Men plötsligt lindade hon armarna om hans hals:
— Jag vill viska dig något i örat, sade hon.
Och hon viskade med munnen tätt in i hans öra:
— Jag vill. Men jag törs inte.
— — — Och hon gjorde sig lös och ilade bort.
⁎
76
