krigsministern, den magra och skinntorra veteranen från tysk-franska kriget, på den andra. Han hade sett dem ett par gånger förr från den lilla referenthyllan i det gamla nu snart utdömda riksdagshuset. Och han måste le vid tanken på de vansinniga Boccacciohistorier som cirkulerade om justitieministern, en fruktansvärt ful gubbe. Några steg bakom dem trippade Jörgen med svärtade mustascher men vitt hakskägg, klädd i en nästan fotsid, grågul syrtut.
På Gustav Adolfs torg stannade Stjärnblom ett ögonblick utanför sin tidnings depeschbyrå, där de sista telegrammen stodo uppslagna i fönstret. Det nyaste lydde: ”Påven har erbjudit sin medling mellan Spanien och Förenta staterna.” Som i en vision såg han dem för sig: Leo XIII:s ironiska och av ett ovanligt långt liv finslipade gubbprofil, sådan han mindes den från någon reproduktion av Leubachs berömda porträtt, och Mac Kinley, det amerikanska storkapitalets automatiska talmaskin, språkröret för alla dem som skulle förtjäna pengar på kriget. Jag är rädd, tänkte han, att de två herrarna få litet svårt att förstå varandra… Och i bakgrunden tyckte han sig se några virriga och halvtokiga spanska statsmän och generaler, för vilka ”Spaniens ära”, det ville i det här fallet säga deras egen, var allt, och all världens realiteter ingenting… Nej, tänkte han, det kriget lär Leo XIII inte kunna förebygga…
Han kände en hand på sin axel:
— Goddag, gosse!
80
